Hur mycket ska man tåla?

Länge har jag känt en enorm avsky mot människor i Sverige som förstört debatten med brunsmetning och alla möjliga anklagelser mot SD som parti. Det har blivit en vi-mot-dom-känsla och egentligen inte så konstigt.

Det började när partiet kom in i riksdagen, man försökte ignorera dem och kalla dem för rasister om vartannat. I media gick debatten inte het om det den borde gått het om – vart Sverige var på väg, hur vi skulle klara välfärden. Nej då, debatten gick het om hur man skulle hantera SD. Sån jävla sandlådenivå var det. Och är fortfarande.

När nu partiet började visa kapacitet att bli både näststörsta och största parti tycks partistrategerna på Sveavägen kommit fram till att nu… måste storsläggan fram. Med nästan ett år kvar till valet har man gått loss något sanslöst mot SD – och nu är det inte längre bara ”rasist” och ”främlingsfientlig” de häver ur sig längre, nu har man släppt alla spärrar och lämnat sans och balans bakom sig. Nu talar man om, på allvar, SD som ett nazistparti. Därmed stämplas också alla SD:s sympatisörer och detta är en taktik som självklart skrämmer bort en del från att välja SD. Detta är givetvis också målet för partistrategerna som också kommenderat medarbetarna på partiorganet Aftonbladet att börja dra nazistkortet allt oftare och grövre. Och de har svarat, både den minst sagt vidriga Anders Lindberg och babyfacet Swedin har gått igång. Man kan bara ana hur smutsig valrörelsen kommer att bli närmare valet, när de redan nu är ute piskar upp en hatstämning mot partiet.

Länge har jag tänkt att jag skiter i ett och annat felsteg bland gräsrötterna i partiet. De åkte ju ändå ut. Kent Ekeroth uttalade sig ofta i kraftfulla ordalag och det kunde jag tycka ibland var en frisk fläkt i ett ändå sjukt debattklimat. Men jag tror också att retoriken han använde skrämde bort fler väljare än det drog. Nu har han inte synts till på länge och alla vet vi varför, misshandelsfallet och därmed ska det rättsliga ha sin gång, han dömdes i juni och skulle överklaga, sen har jag inte sett eller hört skymten av honom.

Oscar Sjöstedt syntes i någon video där han skämtade om judar och det uppmärksammades förstås stort i media och under en tid varken syntes eller hördes Sjöstedt. Nyligen var han tillbaka i en intervju där han kommenterade SD:s höstbudget 2017.

I juni var Richard Jomshof på tapeten när han svarade Kahin Ahmed (m) med ”du är inte välkommen i Sverige. Givetvis gick drevet, bjuder man på sånt som partisekreterare så går ju drevet, så är det bara – och speciellt när det gäller SD. Jag kan tycka att Kahin Ahmed fick svar på tal men rent strategiskt får man bara konstatera att det inte var ett lyckosamt utspel av Jomshof.

Sen anklagades en ”partitopp” för våldtäkt och även om namnet aldrig offentliggjordes i gammelmedia så vet ju alla att det vara Linus Bylund som stod anklagad. Kvinnan som anklagade honom kan man tycka mycket om och hon har väl ingen historia som direkt inger förtroende – så man visste inte vad man skulle tro om dessa allvarlig anklagelser. Men – ett för var sått och ännu en hög partiföreträdare försvann ur rampljuset. Möjligt att det bara är en timeout som Bylund anger på sin twitterprofil men i alla fall.

Nu sist gick Mattias Karlsson och gjorde bort sig. Han är (också) på en nivå i partiet där man inte får göra bort sig som han gjorde, folk tog illa vid sig när han gick ut och pekade ut två invandrare på en bild som illegala. Efter det har det också framkommit att en av afghanerna, Amid Nabizadehse, uppenbarligen ljugit om sin ålder och själv har han twittrat att han hade det bra i Iran men ändå sökt sig till Sverige. Så kanske Karlsson hade fog för sitt uttalande – men skadan är redan skedd.

Så sammantaget har,  i mitt tycke, SD bjudit på alldeles för mycket. Så länge det var några gräsrötter som gjorde bort sig, och ibland grovt, så kunde man enkelt sopa det under mattan. Så som SD växt så har partiet självklart dragit till sig en och annan idiot och det har man kunnat ha överseende med.

Personligen tänker jag mycket just nu vad jag ska rösta på 2018. Jag har alltid sagt, ända sedan jag bytte svikarna i moderaterna mot SD 2011, att jag ska rösta SD och där står jag väl fortfarande idag men tålamodet tryter och jag vet ärligt talat inte hur mycket jag orkar ta av misstag från partitopparna.

Om media fortsätter smutskasta partiet så vet jag att min reaktion blir att stå upp för underdogs – som SD då blir – samtidigt som om fler skandaler briserar inom partiet reagerar jag åt andra hållet och börjar fundera på vem som ska få min röst (oavsett vilket, det blir inget av de 7 DÖ-partierna, det händer inte).

Framtiden får utvisa, än så länge ligger mina sympatier hos SD men det är inte lika starkt längre och precis så här började jag känna med moderaterna också efter 2010-2011.

Så partiföreträdare, vill ni ha min röst – och säkert många andras – trampa inte i klaveret. Visa att ni är mer mogna än era motståndare, prata visioner, vilket Sverige ni vill ha och hur vi ska nå dit. Då, kanske, ni kan återvinna det förtroende ni helt klart har tappat.

/MickeK

 

 

Sverige är värt vuxna politiker

Igår var det ännu en partiledardebatt på SVT Agenda. Jag tittade lite i början men stängde av rätt tidigt. Det är samma gamla vanliga pajkastning i sandlådan varenda gång:

– ”När ni styrde så bla bla bla”
– ”Ja men ni då, ni har ju bla bla”
– ”Ni tror att skattesänkningar bla bla bla”
– ”Det är bättre med enkla jobb än bidrag bla bla bla”
– ”Rasistiskt parti med nazistisk bakgrund bla bla bla”

Utan att ha sett hela programmet så tänker jag att ovanstående ändå på något sätt summerar debatten från igår kväll.

Urless…

Jag är urless på att se alla påhopp på Jimmie Åkesson och SD i varenda debatt. Jag är urless på att se Alliansen stå och prata om hur illa skött Sverige är men ändå inte göra något åt det, trots att man skulle kunna.

Jag är så trött på att se Löfven stå med sitt överlägsna smile och prata om SD:s historia, hans parti har trots allt en historia de också. För att inte tala om Miljöpartiet som han styr med. Eller kommunisterna i Vänsterpartiet vars stöd han är beroende av.

Jag är urless på att se svenska politiker stå och tjafsa om detaljer istället för att prata om visioner, vilket Sverige vill de se om 20-30 år, hur ska vi nå dit?

Jag förstår frustrationen hos SD:are som vill så mycket men inte får vara med. Men för fan, Mattias Karlsson, som en av de högsta företrädarna för ett parti, ställ dig inte i sandlådan och peka ut två invandrare, än hur rätt du kan ha i att de företräder illegala invandrare. Det slår tillbaka på SD som parti. Löfven försitter ju inte en chans. Och igår gick visst Ebba Busch-Thor till attack mot Åkesson, på grund av detta.

Den evigt smutskastande Anders Lindberg på Aftonbladet är också igång nu och målar upp bilden av nazister. Jag tror ärligt inte det spelar någon roll hur korrekt alla SD:are än skulle uppträda så kommer sossarna och deras propagandaorgan Aftonbladet att köra med nazistkortet fram tills valet 2018, det skrev jag om här på bloggen tidigare. Självklart har direktiv gått ut från Sveavägen till Lindberg och hans vänner på slasktidningen Aftonbladet att de ska delta i offensiven. Men oavsett, lägg inte upp bollen för smashläge, ni har inte råd med det Mattias Karlsson, ni har verkligen inte det. Det är helt klart väljare som inte kommer att rösta på er på grund av detta svartmålande.

Visioner

När hörde man senast politiker prata om vilket Sverige de vill ha och tala om hur de långsiktigt ska nå dit? Det är oerhört frustrerande att höra om hur öppet de vill att Sverige ska vara. Hur välkomnande vi ska vara. Nu är vi ju där som så många varnat för, i ett kaos där samhällets grundfunktioner inte ens fungerar längre. Ändå står politiker och pratar om mer åtgärder för ”en bättre integration”. De står, på fullt allvar, och tjafsar om vilken väg om ska få Sverige på rätt köl, om det är trygghet i bidrag eller ”enkla jobb” som är vägen framåt. Hör ni, det kanke behövs lite av båda? Och en hel del annat som ni inte vill prata om…

Om vi under 30 års tid inte fått integrationen att fungera, då ”utanförskapsområden” ökat i antal och brottsligheten exploderat – och detta trots att miljarder efter miljarder har ”investerats” – vad får er politiker att tro att mer av den varan ska kunna vända på steken nu? Alla problem vi har haft i decennier har fullkomligt exploderat i omfattning sista åren – och det blir inte bättre framåt med en fortsatt stor bidragsinvandring plus anhöriga som ska få komma hit. Lägg till det att 8 eller 9 av 10 utvisade vägrar lämna landet och varför inte, de uppmuntras ju att stanna med rätt till vår välfärd och bidrag. Det är sinnessjukt!

Tänk om journalister kunde göra sitt jobb och ställa politiker mot väggen och fråga dem, ok, hur har du tänkt att samma recept som misslyckats förut nu ska lösa problemen som nu är mångdubbelt värre? Förklara dig politiker! Men det kan vi bara drömma om, journalisterna spelar med i charaderna. We. Are. Doomed.

Repatriering

För att svänga skeppet Sverige krävs en myriad av åtgärder och det finns inga ”quick fixes”. Om problemen inte ska fortsätta att eskalera krävs några omedelbara åtgärder:

• Stäng gränsen för all invandring utom arbetskraftinvandring
• Utbilda fler poliser
• Utbilda fler inom sjukvården
• Se till att de som jobbar inom bristyrken stannar där (genom bra löner osv)
• Hårdare straff och bort med straffrabatt, gärningsmän kanske inte blir bättre människor men de kan heller inte skada fler om de sitter inne plus att de sänder signaler att Sverige slår ner hårt på brott
• Krav på invandrare i parallellsamhällen att acceptera majoritetssamhället och bidra. Passar det inte så varsågod och dra…
• Utvisade sätts i förvar tills de kan skickas ut ur landet
• Repatriering / återvandring, se till att folk flyttar hem där det går

Jag tror att svaret på varför ingen politiker pratar om visioner är att då skulle det vara svaret skyldiga, ok, hur når vi dit? Om visionen är ett Sverige som håller ihop, där våra västeuropeiska värderingar och synsätt ska härska, då måste man också sätta ner foten för att nå dit. Och det, det vågar ingen av våra fega politiker. Istället fortsätter de prata om detaljer som någon hundralapp hit eller dit i bidrag eller på ”enkla jobb”.

Förresten, alla dessa enkla jobb som behövs, har ni hört någon politiker definiera vilka enkla jobb det är som ska rädda Sverige och våra pensioner? Jaså, inte ni heller…

/MickeK